Mycket har hänt

Ja, nu sitter jag i min lägenhet där jag bott nu i hela 2 veckor och 4 dagar. Sjukt fort tiden går men jag trivs som fisken i vattnet. Det känns underbart att äntligen vara utflugen från boet, ha sitt eget och sköta sitt. Tillsammans med Daniel <3

Mycket har hänt och det är därför jag inte orkat/hunnit/velat skriva. Jag har helt enkelt prioriterat annat.

I lördags var jag till Ankan med ett par gamla klasskompisar och en vän till dem. Otroligt roligt och dansade i nästan 4 timmar. Det kan jag säga har känts i några dagar efteråt. Jag har haft träningsvärk i både nacke och rygg. (!) Hur det ens kan vara möjligt, men svaret på frågan är ju helt enkelt att jag är otroligt dåligt tränad vilket leder till nästa punkt.

Jag ska börja träna på KMTI som ligger 5 min bort. Det är nära och bra och på vägen till och från jobbet (när jag börjar cykla förstås). Det känns som det är verkligen dags att ta tag i det nu, så från och med nästa månad, när lön och dylikt har inkommit blir det årskort där. Självklart kommer jag testa på gymmet, men jag är ju så mycket mer för gruppträningen jag. Jag är ingen gymtjej. Verkligen inte. Vet inte varför, men delvis är det nog för att jag är alldeles för svag och tycker det är pinsamt att gå och ställa sig bredvid någon muskelmänniska. Men det är jag det. Men när det ingår så måste man ju. Eller? Jag får försöka få tag på någon som kan motivera mig bättre. Annars lär det nog bli ”bara” gruppträningen, vilket iochförsig inte är så dumt ändå.

Jag jobbar heltid, eller rättare sagt jag står skriven på 140 timmar per månad ungefär. För det är inte lätt att orka med att jobba 160 timmar på McDonalds. Har jag hört. Men också känt. Det är ett jobb som är slitigt men otroligt roligt också. Då majoriteten av min vakna tid innehåller jobb på McDonalds i nuläget är det också det man mest har i huvudet. Jag trivs på jobbet, mår bra med mina arbetskompisar och det har varit en hel del förändringar som gjort att jobbet känns roligare. I nuläget är jag den enda tjejen som är skiftledare på bygget, visserligen finns det en till kvinna som är högre utbildad än jag, men hon har inte skift. Det slog mig inte förrän idag, men stället kryllar av karlar.. Verkligen inget illa i det, tvärtom väldigt bra, då killarna på jobbet gör ett jättebra jobb men det är lite komiskt. Från att vara ganska lika så är det nu majoritet av killar, i arbetsledarteamet Vi har haft en del flyttningar av folk på grund av olika orsaker men allra mest för att folk utvecklas och klättrar uppåt. Och det är det bästa med McDonalds, man lär sig nya saker varje dag. Oavsett hur länge man jobbat!

 

Vi har denna vecka beställt nya tapeter till vardagsrum och sovrum. Vardagsrummet får vi gratis och jag tror att det kommer bli toppen Ser fram emot när det blir helt klart och man kan sätta upp tavlor i lägenheten. En stor lägenhet men som sagt, jag trivs. Jag mår bra. Vårsolen börjar komma och vår lägenhet har en jättestor balkong med eftermiddagssolen, vilket kommer bli super i sommar, med två solstolar och en kall öl i handen. Mmm, sommar. Det längtar jag till!

 

Tack och hej. Nu är novellen slut och förhoppningsvis blir det lite lättare inlägg i framtiden med lite kortare mellanrum

Torsdag – igen

Ja, det var en vecka sedan jag skrev. Och mitt emellan har jag jobbat och packat om vart annat. Ja, för förra veckan jobbade jag 6 dagar. Denna vecka jobbade jag bara igår och jobbar imorgon, men det gör inte någonting. Dels så var det skönt att få vara lite ledig, och dels så packar jag.

För på lördag flyttar jag!

Har en kopp te och sitter och skriver lite. Underbart med morgnar som man kan gå upp och sitta i lugn och ro. När man inte kan somna om det vill säga. Men nu vaknade Daniel till så nu blir det lite frukost!

 

Livet leker och jag mår toppen!

Torsdag

Igår betalade jag min allra första hyra och det kommer nog aldrig kännas så bra att betala en räkning som det gjorde igår. För på tisdag får vi hämta nycklarna till lägenheten. Längtar.

 

Annars är det egentligen det som händer i mitt liv just nu. Jag ska flytta hemifrån! Och bli Sambo!

Dagen, det blir nog att faktiskt baka lite, göra lite lunch innan jag ska åka och hälsa på min storasyster och vi ska ha lite systerfika och tjata, alla tre. Tänk, det händer inte ofta. Daniel ska iväg till kommunfullmäktige, jo för han sitter faktiskt i miljönämnden Han är politiskt insatt och jag kan knappt titta på högen av papper han ska sätta sig in i. Det är för mycket för mig eftersom jag har ett sabbatsår från pluggandet, för 2012 är det dags. Men inte nu. Därför att det lite jobbigt att ta tag i allt jag ska försöka att få in i huvudet vad gäller jobbet. Det är lite att ha kunskap om tro det eller ej. Allt för matsäkerheten.

Nej, nu blir det kladdkakemuffins!

 

Solen skiner och jag är ledig. En dag i skidbacken hade inte varit fel!

Lillgammal och tråkig

Jag har fått höra att jag är lillgammal.

Att jag är mer som 50+.

Kul att få sådana kommentarer! Eller inte.

Jag är 19 somrar och fyller, enligt mig själv, snart 20. För 2 juni är ju snart, eller hur?

Ordet eller rättare sagt egenskapen lillgammal kopplar jag ihop som tråkig. Så, jag är snart 20, lillgammal och tråkig. Vilken härlig bild av mig. Kanske stämmer det.

 

Självförtroendet är en viktig del av ens liv. Den slits och gnags sönder av negativa kommentarer och blomstrar som ingenting annat vid snälla och positiva kommentarer. Lika skört som en glasvas.

 

Jag har alltid tyckt att jag har ett bra självförtroende. Jag har vågat stå för den jag är. Har inte haft en jobbig pubertet och aldrig riktigt funderat på vem jag är. För det har inte behövts. Jag har mått bra och haft en bra omgivning. Men för tillfället har jag jobbat en hel del och inte hunnit med nära och kära och deras underbara boost för just självförtroendet. Kramar, komplimanger och må-bra-saker som faktiskt inte existerar på arbetsplatser. Just för att man inte är så familjär där.

Jag har trivts på jobbet och tycker om alla. Men jag är ju lillgammal så kanske är det inte ömsesidigt. Kanske är jag för tråkig. För lillgammal och helt enkelt för gammal i sinnet.

Mogen har jag också blivit kallad. Men lillgammal och mogen är inte samma sak. Inte för mig.

 

För jag kan vara jäkligt kul också. Inte bara tråkig. Jag kan ha riktigt kul. Men just jobbet tar jag seriöst. Jag kanske tar det för seriöst. Det är kanske där jag blir lillgammal.

Hur det än är så är det omgivningen som sätter stämplar. Men jag känner inte att jag är tråkig. Men eftersom det är omgivningens bild av en själv som man faktiskt blir antingen omtyckt eller ej omtyckt av så är det ju faktiskt det som bestämmer. Andras bild av en själv och inte självbilden.

Men ska man verkligen behöva ändra sig för att få andra nöjda?

Drömmar och att vara på topp

Ibland sover jag så otroligt dåligt.
Jag sover i flera timmar men ändå är jag trött när jag vaknar. Det är faktiskt irriterande men samtidigt, vad kan jag göra. Jag har nu kommit på att det faktiskt beror på drömmar. Jag drömmer så otroligt mycket och även om det inte handlar om något speciellt eller att jag ens minns dem när jag vaknar, så påverkas jag. Av drömmarna.

Jag kan vakna på morgonen, stressad och inte ens utsövd, för att jag inte hunnit med allt jag skulle gjort under natten, oavsett om det är helt värdelösa grejer eller om det gäller drömmar om jobbet. För ja, jag drömmer om jobbet.

En bidragande orsak är att jag har sådan prestationsångest. Allt jag vill och tar för mig vill jag prestera så bra som möjligt. Dum i huvudet skulle jag kalla mig själv, men det är sådan jag är. Jag vill vara på topp. Jag har alltid varit sådan i skolan, ska prestera bra och det satt i hela gymnasiet. Ett VG dög egentligen inte även om jag ville vara solidarisk eller helt enkelt ödmjuk emot mina klasskompisar. Självklart är det ju toppen med ett G i ett ämne. Man är godkänd och klarar kursen men det har aldrig räckt för mig. Ett VG är det jag alltid har förväntat mig och det är det minsta. Just för att jag aldrig fått ett enda G. Aldrig.

Jag har alltid försökt att tänka, att det kommer bli bättre efter gymnasiet. Då har jag äntligen kommit in på det jag vill läsa och då kommer allt bli på något sätt lättare. Inte den egna pressen på mig själv.
Men nu jobbar jag. Jag har en press på mig att jag ska prestera. Att jag ska lyckas. Men jag jobbar på ett företag där vi även har press uppifrån. I skolan hade jag bara mig själv att uppfylla kraven, nu är det samtidigt någon annan som ska avgöra om jag klarar mig eller inte. Visserligen är det samma i skolan, men i skolan hade jag lätt för mig. Jag visste att jag alltid uppnådde lärarens betygsystem. Det var aldrig några problem. Nu måste jag först klara av min chefs och hans chefs krav innan jag kan känna att jag är nöjd.

För jag blir nöjd när jag får bekräftelse. Bekräftelse på att jag lyckats.
I skolan var det betygen. Nu i jobbet är det en verifiering på att jag faktiskt vet vad jag sysslar med. Och den verifieringen kommer jag inte få förrän i början på maj – förhoppningsvis. Det vill säga om jag uppfyller kraven som de har på mig. Kraven som jag har på mig själv är att jag ska klara de kraven. För annars.

För annars vadå?
Är jag en sämre människa? Dålig arbetare? Dålig på jobbet?
Sämre människa – nej
Dålig arbetare – nej
Dålig på jobbet – ja.
Man kan alltid bli bättre och jag försöker att bli bättre. För jag vill inte missa någonting. Jag vill inte misslyckas. Men ibland måste man. Misslyckas för att lära. För samtidigt vill jag var a topp och inte vara någon som misslyckas.

Man lär sig av sina misstag och misslyckanden.

Gråta ut

Ibland måste man gråta ut. Få gråta tills det inte finns några tårar kvar. Bara för att kunna må bra.

Alla småsaker som inträffar som egentligen inte är någon stor grej, men på något sätt man ändå påverkas negativt av samlas ihop. När det sedan blir för mycket kan en liten liten incident göra att allt bara blossar upp. Man känner att man måste ut med allt. Då är bästa sättet att gråta. Det är min filosofi.

Man behöver gråta och på det sättet tömma sig för att kunna ta emot alla motgångar och allt som kan tänkas gå emot en eller det som bara får en att tvivla eller se saker negativt. Gråta för att ladda om.

Det behöver egentligen inte vara något sorgligt. Eller något traumatiskt som har hänt. Det räcker med att man häller en stor milkshake på sig, utan att det är meningen när det är lite mycket omkring en (det hände igår efter en lång arbetsdag och tro mig, helst skulle jag ha velat lämna allt som det var och åka hem och lägga mig ) och vips, så tar det så mycket energi att man känner att det skulle att vara skönt att bara kunna släppa saker.

Oj vad dramatiskt det låter och jag är inte deprimerad. Även om det låter så.

Jag mår toppen. Jag har man, hus, jobb och volvo (inga barn som tur är och sanningsenligt så är det (pojkvän (snart sambo), lägenhet, jobb och volvo). Livet rullar på och jag mår bra. Hur bra som helst! För vintern är snart slut, snön töas och snart, snart så blir det sommar igen och ljusa tider. För just nu är det lite tungt att gå upp på morgonen. Det har varit vinter för länge. För även om jag gillar vintern med all sin vita snö, inga allergier eller risk för astma så älskar jag sommarens värme och ljus.

Solljus

Det löser sig

Ja, det mesta löser sig. Allt går att lösa, men ibland känns det lite svårjobbat. Innan det löser sig.

Min tanke på jobbet är att allt löser sig. Jag menar, man klarar sig på något sätt om någon skulle bli sjuk, om det är något som tar slut eller att man får jobba extra. Det finns alltid någon som ställer upp eller så fixar man det – på något sätt. Den positiva tanken har jag när jag jobbar. Men den försvinner lite när man är hemma, när man är trött och försöker ladda om, egentligen för nästa dags arbetspass, men faktiskt för att hinna med saker man borde hinna med och framförallt allt – det sociala.

Där är det inte att allt löser sig även om jag skulle vilja. För man hinner inte liksom allt. Man försöker hinna med vänner, familj, pojkvän, tvätten och helt plötsligt glömmer man sig själv. Det är när man glömmer sig själv som det inte löser sig.

Igår jobbade jag och glömde lite mig själv. Jobbade väldigt många timmar utan rast, just för att hinna med och lämna över ett bra skift till nästa person. Men när jag själv tar över ett, hur ska jag säga, ett mindre bra pass, då löser det sig. Men jag är för självkritisk för det. Jag tog ingen rast, vilket är helt fel egentligen, för att jag skulle kunna hinna med allt jag vill hinna med. Det där lilla extra. Sedan när man inte kan somna förrän halv 4 och ska upp till jobbet till klockan 7 gör inte det hela bättre men då är jag trött idag och lättpåverkad. Känslig.

Åh vad jag hatar sådana dagar, när jag är känslig och egentligen bara vill sätta på ett sorglig film och gråta. Gråta ut. Inte för att jag är ledsen – egentligen – men för att det finns saker som går emot en. Struntsaker som att man till exempel fått ett nattpass inför en ledig helg. Egentligen inget att bråka om men småsaker blir stora när man är extra känslig, och trött. Klart att man jobbar om en kollega vill vara ledig, jag var ju själv ledig i 10 dagar – men ändå. Inte rätt dag att få reda på det. Speciellt inte när man planerat in saker på sin lediga helg. Sedan försvinner nästan en hel dag på grund av att man jobbar till 06.

Men det är bara nya tag som gäller. Idag får vara en känslig dag. Även om struntsaken inte kommer kännas som en struntsak förrän efteråt. Efter att jag jobbat. Men visst måste man få vara lite less på saker som handlar om jobbet ibland? Det måste väl vara okej? Jag tycker om mitt jobb och jag trivs. Jag känner mig mer och mer som att jag passar där jag är. Jag trivs. Men det är sådana här struntsaker, angående förändrade skiftgångar, som faktiskt gör vardagen lite sämre och motgångar uppkommer.

Men nu ska jag ta nya tag.  För nu ska jag tänka på mig själv, mina nära och kära och min lediga dag!

McDonalds

Skillnad på McDonalds mellan Sverige och USA är enorm. Ändå ska McDonalds vara lika världen över. Men ohnej, så är verkligen inte fallet.

Jag hade fått höra att de i USA är extremt duktiga på att merförsälja och bra service och så vidare. Men det beror helt på var man är tror jag. Det stämde inte på de tre olika McDonalds jag besökte under min resa i New York.

Det var ett McDonalds i Queens; Astoria-Ditmars, högst upp i Queens som vi var på.

Ett McDonalds mitt på Manhattan, 6th Avenue, i närheten av Rockefeller Centre.

Ett McDonalds i närheten av Koreatown, också det på Manhattan.

Gemensamt för de tre var:

-De pratade inte engelska med varandra, utan spanska/brasilianska.

-De vet inte vad glutenintolerans är för något, och förstod inte vad wheat/vete är (mycket beroende på att de knappt kunde engelska). När vi försökte fråga en arbetsledare så kunde inte de heller. Glutenfritt bröd existerar inte, trots att det finns glutenfria alternativ i vanliga affärer (amerikanarna måste väl också kunna vara allergiska)

-De har inte allergiinformation på baksidan av pappret som ligger på brickan, som vi har i Sverige, på baksidan stod det bara om antal kalorier i varje produkt (Varför vi ville veta, beror på att en av mina vänner är glutenintolerant)

-De såg alla extremt uttråkade ut, inte ett enda leende till någon av gästerna eller till varandra

-De hade extremt mycket fika, kakor, pajer, många olika kaffen med syrup till och med. Ojojoj.

-Ingen försökte ens att merförälja en dip elelr plusmeny trots att vi ibland var de enda på restaurangen.

Sedan är en stor skillnad storleken. En Big Mac meny, mellan kostar ca 40 kr, men på menytavlan stod det även där hur många kalorier det är i varje produkt. En mellan meny är som en STOR här i Sverige. En stor pommes frites är ENORM. I den varma chokladen har de i grädde. Men burgarna var goda! De har 3 olika wrap-smaker, bland annat Chipotle BBQ (Mycket God)

Anledningen till att vi var där så ofta var en gång, enda stället öppet. De andra gångerna, hungriga medresenärer som pluggar vilket ger en skillnad i ekonomin.

Jag tycker att Svenka McDonalds är bättre än McDonalds i ursprungslandet. På service. Sedan vore det roligt om vi kunde ha några fler alternativ vid sidan om. Typ andra smaker på wraps och så vidare. Men jag är glad att vi slipper räkna kalorier!

 

Hur kan tiden gå så fort

Nu är jag hemma. Jag lyfte kl 21 i New York och landade kl 11.30 i Oslo dagen efter. Tiden sprang iväg. Kanske också för att jag åkte till framtiden.. hmm.

När jag kom hem blev det mat hos mamma och pappa, med systrarna och Daniel. Lax. Gott var det, då hemlagad husmanskost var efterlängtat! Sedan åkte vi hem till Daniel, där han köpt massageolja och tände värmeljus och masserade mig. Jag blev jätterörd av hans omtanke! Vad söt han är! Vi låg och pratade i flera timmar och somnade inte förrän på småtimmarna.

Söndagen blev en lång sovmorgon, ville liksom inte gå ur sängen. Sedan hade han förberett ännu mer, så vi lagade fläskfilé med en underbart god lingonsås och drack rödvin till. Mysigt och romantiskt. Vet ni om att jag är kär? Och lycklig!

<3

Tänk. Det är redan den 10 januari. Tiden går otroligt fort. Men det gör ingenting. Ingenting alls.

Jag är sliten. Har sovit i några timmar nu på dagen, för att kunna jobba natt. Jajamän. Nu har jag 3 nätter att jobba framför mig, det känns lite tungt eftersom jag varit ledig så otroligt länge. Men samtidigt ska det bli kul.

Om en månad har jag och Daniel flyttat. En månad! Vi får lägenheten den 1 februari, drar flyttlasset helgen som kommer, 5 februari och sedan är vi på plats. Underbart! Jag ser verkligen fram emot det. Eget kök där man får plats med allt och kan laga egen mat och få plats att förvara det. Det kommer att bli super! Sedan blir det självklart inflyttningsfest..

Så, nu blir det att vila lite till för kl 22 börjar jag jobba.

Kramar

Borta bra men hemma bäst – utan tvekan när man får ett sådant välkomnande.

New York – 7 januari

Sista dagen.

Packar.

Snöar.

Illa, hoppas inte snön förstör vår hemresa.

För, ja, det ska bli skönt att komma hem.

Även om jag trivs i New York.

Längtar jag efter hemlagat. Husmanskost.

Men staden gillar jag.

Och allt har varit bra sedan vi kom till hotellet.

 

Nu blir det att dra ut i snön. För att resa hemåt.

Hem till Lilla Karlstad.

See you when I come back! För då ska jag krama om alla nära. Och pussa på min Daniel. För nu har det gått lång tid. Väldigt lång tid. Trots att det gått fort.